Häromdagen greps jag av en tanke. En tanke som gav mig oroväckande känslor och gjorde mig obekväm in i minsta detalj. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vågade jag titta upp och fejka ännu ett leende, eller skulle jag helt enkelt behålla blicken mot marken med håret hängandes över ansiktet? Skulle jag förbli accepterad även om jag inte vågade se alla i ögonen och berätta sanningen? När sanningen till och med hade börjat skrämma mig själv, vågade jag inte släppa ut den mer. Jag ville inte bli påmind, jag ville inte att min gråtande röst skulle få någon annan att känna som jag. Även fast jag visste att den behövde komma ut, så var det en inre röst som sa emot. Rösen tillät inte att någon skulle få veta, att någon skulle få veta hur allting egentligen låg till. Jag ville inte vara kvar längre, jag ville bort. Jag ville inte stå där, mitt i allt, med allas blickar som tryckte in sig i huden på mig. Om det bara var en sekunds tanke eller om det var en tanke som stannade kvar under en längre tid, visste jag inte. Så långt hann jag inte tänka förrän en röst grep taget om mina öron och drog mina mungipor uppåt. Skulle jag våga?

Jag tittade uppåt. Alla stod uppradade, som om det vore planerat. Jag vågade inte möta någons blick. Jag bara stod där och inväntade allas kommentarer. Men dom kom inte. Och jag stod kvar. Med känslan av styrka och en liten gnista glädje, kunde jag bege mig hemåt med en förminskad klump i magen. Det kändes bra nu.

I måndags hände något som inte borde hänt. Jag vet inte ens hur det hände, men min mobil försvann. Jag misstänker att jag har tappat den på bussen till borås. Det var en 100 buss som åkte från Ulricehamn 16:14. Dock är jag inte alls säker på om jag tappat den där, jag kan likaväl ha glömt den i omklädningsrummet på almås. Eller så kanske den har åkt ur väskan i almåshallen eller åkt ur min hand när jag var påväg till hallen. Jag har ingen aning. Vad jag kan minnas så höll jag i mobilen sist när jag satte mig i bussen. Jag hade ett sms framme som jag skulle svara på men som jag aldrig svarade på när jag satte mig ner och började prata med Julia. Det som gör mig förvirrad är att jag inte kan minnas att jag tog upp mobilen fler gånger efter det. Jag brukar ju alltid vara snabb med att svara på sms när jag är på väg till träningen. Min kompis Alexander satt på höger sida i samma rad i bussen och han satt kvar i bussen när jag gick av. Han var 90% säker på att mobilen inte låg kvar i sätet, men inte alls säker. Det var även en alban som hade satt sig där efter mig. Något jag nästan är säker på är att jag inte har glömt den på tullen-bussen.

Samma kväll ringde jag till vaktmästarna och jag gjorde även en polisanmälan. Dagen efter bestod av tusen samtal hit och dit för att hitta olika nummer och så vidare. Västtrafik hade inte fått in min mobil och lokalvårdarna på almås hade inte heller fått in den, men det var dock inte säkert, så jag ska ringa igen (dom är svindryga när det gäller att svara i telefonen)... Precis när jag upptäckte att den var borta ringde jag den och fortsatte att ringa den hela kvällen och även dagen efter. Den gick att nå, men självklart var det ingen som svarade.

Jag hatar detta. Jag skiter i telefonen, om den försvinner eller inte. Jag vill bara ha mitt minneskort tillbaka där alla viktiga telefonnummer till olika kontakter inom film ligger... åh...