Jag vet inte riktigt vad jag har för rutiner när det gäller mitt bloggande. Jag vill inte sitta och skriva om vad jag gör varje dag eftersom jag tycker det är uttjatat och även ganska ointressant, trots att jag gör intressanta saker ibland. Därför kommer uppdateringen förbli ostabil ett tag framåt eftersom jag känner en sån stor press över mig i skolan och även på fritiden. Jag har fullt upp nästan varje dag, vilket jag tycker är jättekul, men ibland kan det bli för mycket. Nu på senaste tiden har jag börjat känna sorg över allt. Det känns som att allt bara är med tvång och att allt är tråkigt och att kompisarna inte är som de ska. Jag är så trött på att allt hela tiden ska vara på samma sätt som det alltid har varit. Jag är sugen på lite förändring. Jag har verkligen inte varit på humör idag. Trots att jag är en sån som alltid är glad även fast jag mår dåligt, så har den här dagen varit en av de värre. Som tur är har man ett cheerleading-lag som gör en glad efter en dålig dag. Jag trivs enormt mycket i mitt lag och jag ser verkligen fram emot det kommande året. Jag har fått enorma märken och sår på mina armar efter att vi kastat basket. Men det är sånt man får ta! Jag ska nu lägga mig ner, plugga lite franska och läsa lite. Sedan orkar jag inte höra från fler att "jag är tråkig" bara för att jag pluggar mycket. Men varför bryr jag mig egentligen? Varför är jag så svag idag?

Det jag skrev häromdagen stämmer verkligen. Ena sekunden är allt jättebra, sedan när någon enstaka grej inte är som den ska, faller allt samman och skapar kaos. Typ så.


Vad hände egentligen?

Har ni funderat på vilken trygghet vi egentligen lever i här i sverige? Vi får alla gå i skolan, får äta oss mätta varje dag, har tak att sova under och har föräldrar som bryr sig om oss. Det finns ju givetvis barn som inte har föräldrar som bryr sig om dem, men då resulterar det oftast i att man får hjälp och stöd från socialen. Det här är bara några få saker som vi borde vara tacksamma över. Jag hade ju inte tänkt räkna upp alla tusen lyxigheter vi har här i landet. Egentligen är det här är självklara saker för oss, våga inte säga något annat om det. Jag har tidigare nämnt att vi egentligen inte borde klaga över småsaker som uppstår i vår vardag. Det tycker jag heller inte att vi borde göra. Detta kallar vi inledningen till kvällens text.

Vi alla vet och har säkert också märkt att livet har sina olika perioder. Sina bra perioder och sina dåliga. Sedan finns det sådana som är mitt emellan. När man är inne i en riktigt bra period, då allt känns perfekt och man inte har något att oroa sig för, känns livet ganska underbart. De dåliga perioderna är inga vidare. Anledningen till att man ofta kommer in i en dålig period börjar med att en dålig sak sker. Därefter när man hänger upp sig på den saken, börjar man att sluta uppskatta de resterande positiva sakerna man har och börjar då hitta fel i dessa saker också. Då är man inne i den dåliga perioden helt. På ett komplicerat sätt är det faktiskt vi själva som tar oss dit vi är idag. Det är våra tankar och gärningar som har orsakat allt som hänt. Det är din inställning till saker uting som ger konsekvenser till ditt humör och i slutändan vart i samhället du hamnar. Jag hade inte tänkt gå in på ämnet "tankens kraft" idag men jag kan nämna det lite snabbt. Din inställning påverkar allt. Har du en negativ inställning attraherar du negativa händelser och negativa människor. Har du en positiv inställning så attraherar du positiva människor och positiva händelser. Varför det är såhär, kan du ta och fundera på.

Många har säkert hört att man inte ser vad man har förrän man har förlorat det. Det är något som verkligen stämmer. Jag skulle säga såhär också: man har svårt att uppskatta det man har när man inte upplevt motsatsen. Okej, det var lite komplicerat. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Man kan inte alltid må bra, eller hur? Man har alltid perioder då man mår dåligt och ser ner på saker. Det är acceptablet. Det många tror är att dåliga perioder bara är dåliga, att de inte har någon positiv effekt på ditt liv. Då säger jag, wrong wrong wrong. Hur tror du att du skulle kunna veta vad en bra period är om du inte upplevt en dålig? Då har du ju ingenting att jämföra med! Det är samma sak som om jag skulle säga att äpple är den godaste frukten som finns, när jag inte smakat på någon annan frukt. Ungefär så.

Svåra perioder i ditt liv gör dig till en starkare människa. Kompisar jag har, som har gått igenom svåra saker i livet, har fått de här orden av mig. När du går igenom en svår händelse i livet, så blir du som person så mycket starkare när det är över. Under den svåra perioden kanske du sjunker till botten och tror att detta är slutet. Men nej, så enkelt är det inte. Jag brukar jämföra detta med kroppens immunförsvar. När du får ett virus, exempelvis ett förkylningsvirus, så blir du givetvis sjuk om kroppens blodkroppar inte känner igen viruset. Du kanske blir jättesjuk och ligger hemma i flera dagar. Du kanske mår jättedåligt och inte klarar av att göra någonting. Men, ljuset öppnar sig alltid och det slutar med att du blir frisk. Någon vecka senare kanske du träffas utav samma virus igen. Då blir du inte sjuk eftersom kroppen känner igen viruset och försvarar sig mot det. Ser ni likheten mellan detta och hur vårt psyke fungerar? Har du varit med om en riktigt svår händelse i livet, till exempel att någon anhörig till dig har dött, så är det samma sak här. Påträffas du av ännu en svår sak i livet, så lär det inte ta på dig lika hårt eftersom du nu blivit mycket starkare efter första gången. Man kan också jämföra detta med frakturer i vårt skelett. När vi bryter ett ben i kroppen och det läker ihop, så läks det ihop och blir mycket starkare. 

Dåliga och svåra perioder gör att du uppskattar när du mår bra, de gör att du uppskattar och kan skilja på vad som är bra och dåligt. Därför måste man uppleva båda sakerna för att kunna ha en åsikt om det. Dåliga händelser, dåliga dagar och helt enkelt dåliga perioder är också något som gör dig själv till en klokare människa. Utav egen erfarenhet har jag insett att vänner till mig som har gått igenom svåra saker i livet, har mycket, mycket större förstålese för mig, än de som har ett väldigt bra, enkelt och oftast problemfritt liv. Känner ni igen er? Det är faktiskt såhär för alla, inte bara för mig. Anledningen till att sådana som har gått igenom svåra saker i livet har en bättre förståelse är självklart för att de själva också upplevt något liknande. Vi kallar nu den förstående vännen för vän1 och den oförstående vännen för vän2. Om jag exempelvis berättar för vän2 att en anhörig till mig har dött och mår hemskt utav det, gråter hela tiden osv. Så skulle han/hon givetvis trösta mig och säga, jag förstår hur det känns. Skillnaden är att när jag berättar samma sak för vän1 som i detta fallet upplevt precis samma sak (att en anhörig har dött osv) är att han/hon kommer reagera på ett annat sätt. Vän1 kommer känna hur det känns för mig, veta hur det känns för mig. Ser ni skillnaden? Vän1 kommer självklart att trösta mig också, men det som vän1 kommer göra, som inte vän2 kommer, är att verkligen känna den s.k. smärtan som jag känner. Det är DET jag söker när jag vill ha ett stöd. Vill inte ni också det? Ha en vän som verkligen känner era problem och inte bara förstår dem. Jag menar inte att era vänner ska känna problemen så mycket att de själva börjar må jättedåligt över det. Jag vill inte att ni ska misstolka mig med allt det här och säga upp kontakten med era vänner som ni inte kan prata med allt om och som inte kommer kunna förstå er i alla situationer. Lyssna bara här. Jag har många vänner. Vissa vänner har jag bara roligt med och umgås med på ett enkelt sätt. Andra vänner pratar jag med det mesta om. En del av de pratar jag med killproblem om, någon annan kanske jag pratar med om mina problem hemma. Förstår ni vad jag menar? Det är verkligen svårt att hitta en vän som du kan göra ALLT med och som verkligen kommer förstå dig i alla situationer. Behåll alla dina vänner och var rädd om dem, du lär behöva alla någon dag. Liksom de lär behöva dig, glöm aldrig att ge och ta.

Jag inledde texten med uppskattning. Det är något vi är dåliga på. Vi är helt usla på att uppskatta det vi har. Vi tar för givet att vi alltid kommer vakna upp på morgonen och ha våra vänner vid sidan om oss. Men tror ni verkligen att det alltid kommer att vara så? Ta chansen att umgås så mycket som möjligt med dina vänner och anhöriga. När du en morgon vaknar upp och ser att du inte har henne/honom vid din sida, kommer du iallafall kunna le åt den händelserika tiden ni hade tillsammans. Uppskattar du det du har, så förändrar du din energi till en mer positiv energi. Se dig omkring och le, se dig omkring och var glad över det du redan har. Resten löser sig. För att få säkert för sig att alla problem löser sig med tiden kan vi blicka tillbaka till de förflutna problemen. Minns du alla problem du upplevt i ditt liv? I princip alla borde redan vara lösta vid det här laget. Där ser du. Livet är faktiskt kort, det är för kort för att slösas bort på negativ energi.

Efter lite s.k. dåliga nyheter från casting companiet fick jag ett annat positivt besked att glädja mig åt. Tussilago AB ville att jag skulle komma på provfilmning för en amerikansk reklamfilm som de ska producera. Vad svarar jag då? "Jag kan inte komma, jag går i skolan". Nej, jag åker självklart dit. Jag ska inte avslöja mer om produktionen nu, men Tussilago AB arbetar för Gothenburg filmstudios som är ett stort produktionsbolag som nyligen producerat bl.a. gynekologen i askim 2.

Att nedvärdera andra, att trampa på andra, att verkligen få någon att falla till botten.. Är inte ni, precis som mig, trötta på allt det här? Vart man än befinner sig så finns det alltid någon som blir nertrampad. Varför kan inte det bara ta slut? Varför kan inte människor bara inse att det inte finns någon mening i att hacka på andra? När jag var mindre var jag inte bland de snällaste. Jag kunde verkligen vara taskig mot folk i min omgivning, jag tänkte mig sällan för när jag sa något. Jag är medveten om detta nu och har skapat en stor förändring inom mig själv och jag vill också att omvärlden ska se att man faktiskt kan leva ett bra liv utan att trycka ner andra.

Små problem blir inte stora om du själv inte gör dom till det
Hur bra har vi det inte här i sverige? Jag menar, vi lever bra liv och har egentligen inget att klaga över, och ändå gör vi det. Jag gör det också, klagar över att jag inte har alla de prylarna som mina kompisar har, att jag inte är lika rik som bill gates och tusen saker till. Känner ni igen er? Även fast jag är så himla medveten om att det inte är något att klaga över så fortsätter jag. Titta närmre på de som har det så mycket värre i andra världsdelar, och ställ dig frågan: vad fan klagar jag över?
  Samma sak när det gäller småsaker i kompisförhållanden. Man kan verkligen störa sig på småsaker och bli arg för småsaker. Varför kan vi inte bara leva lite? Kanske någon dag inse att det är så idiotiskt att sitta och gnälla över småsaker som "du gav mig en sån blick, du hälsade inte på mig" osv osv. Det finns viktigare saker att ta upp än sånt här. Nu menar jag inte att så fort en vän till dig inte hälsar på dig, så ska du gå och prata med honom/henne om hur barnen i afrika har det. Det jag menar är att vi inte behöver bete oss som bortskämda brats.

Vad hände med all uppskattning?
Jag är inne i en sån period där jag är trött på det mesta. Folket i min omgivning, deras sätt att tycka och tänka osv. Jag själv känner att jag behöver komma bort lite. Något som skapar dessa tankar hos mig är all den här nedvärderingen och otacksamheten vi har runt omkring oss. Jag vet inte om någon mer känner likadant men jag känner att mycket ofta handlar allt om att man måste passa in för att bli accepterad. Är man annorlunda, exempelvis kommer från ett annat land och inte kan språket, så får man inte lika mycket respekt som när man är snygg, svensk och smart. Det ska inte behöva vara så, men ändå är det så, och det kan inget säga annat om. 
  För att gå direkt till sak, varför är man taskig mot andra människor? I min ålder skulle jag tro att det handlar om att "impa på kompisarna" och "vara rolig". Men egentligen, om alla bara hande varit vänner och ingen hade haft taskiga tankar om varandra, hade vi inte haft lite roligare då?

Vissa behöver verkligen smutskasta andra när de mår dåligt. Jag kan också vara sån. Men det jag försöker göra är att skapa en förändring hos mig själv och dela med mig utav mina funderingar. Nu när jag skriver detta känner jag mig så säker på att det inom några dagar kommer dyka upp taskiga kommentarer som bara vill säga dåliga saker om allt jag skrivit. Sånt är jag trött på. Har man något taskigt eller dåligt att säga om någon, så låt bli att säga det. Jag är inte intresserad av era dåliga kommentarer eftersom de bara får mig att må dåligt. Däremot kommentarer som ger uppskattning, dom är sånna som verkligen får mig att må bra.


Kan inte människor försöka bli bättre på uppskattning? Som denna tjejen är bra på. Hon kanske hade hundra dåliga tankar om mig och min text, men det vet inte jag inte om hon hade, och jag bryr mig inte om det heller. Huvudsaken är att hon såg det som var bra, och talade om det för mig. Ni som fokuserar på allt som är dåligt och negativt, er kan jag lova att ni, till er själva, lär attrahera fler negativa saker. Tack så mycket sara, du är verkligen en godhjärtad tjej.

Hur många gånger jag än säger till mig själv att lägga mig tidigt på kvällarna så slutar det alltid med att jag kommer i säng vid tolv-ett tiden. Har jag en dålig dag kan inte sova, då går jag upp och tittar på two and a half men. Sen vaknar jag runt sju på morgonen med. Jag blir så otroligt trött.. Något tips på vad jag kan göra?

Det är så mycket som är på gång nu så jag får skriva ett längre inlägg.
Jag har precis börjat 9an, 9E om ni är intresserade. Det är så himla roligt att gå i nian, att vara äldst på skolan och bara gå runt och le mot alla sjuor. Det är mitt intressen det.. Nej men jag tycker man ska vara trevlig mot alla, när vi gick i sjuan och åttan så fick vi mest bitchblickar av de äldre, blickarna sa typ "vad fan gör du här, du är för liten".
Konståkningen har börjat, förra helgen hade vi läger och hela denna veckan har jag nästan avlidit pga min ryggvärk. Idag var första cheerleading-träningen och det gick bra. Känner att jag kommer få en rejäl träningsvärk imorgon. Jag har även börjat i kyrkans ungdomsgrupp nu och jag tror verkligen att jag kommer trivas där. Sen så ska jag försöka trycka in någon teater med. Har ju cheerleadingen, konståkningen, pianon, skolan och ungdomsgruppen o tänka på.