Brukar ni se ner på människor genom att själv försöka framstå som en bättre individ? Har ni funderat på vad vitsen är med att gå bakom ryggen på sina vänner och spela äkta när man vet att det är utnyttjanden på hög nivå? Jag är trött på att se allt det här framför mig, varje dag. Jag är trött på människor som hela tiden exploaterar sina vänner genom att bara leva efter sina egna anpassningar. Falskheten är för stor i min omgivning och jag tror att många känner likadant. Det känns som att allt kretsar runt alla fördomar och all skitsnack som cirkulerar i folks tankar. Jag skulle vilja ha en förändring på människors sätt att tänka på om andra individer. En förändring som kanske resulterar i att alla människor blir accepterade för sin egen karaktär och identitet.

Vi kan börja såhär; Vad är det som leder till att många går bakom ryggen på folk och börjar prata skit om dem? Den här frågan kan ha många svar. Dock tror jag att varje svar skulle kunna få ett bra motargument om att skitsnack är en inkorrekt metod att använda sig av. När jag nämner det här tror ni kanske att jag är den som aldrig har snackat skit eller betett mig illa, men jo, det är klart jag har. När jag var mindre var jag den typen som sällan tänkte mig för när jag sa något. Det kunde ofta resultera i en del kränkningar. När jag var ungefär 8 år gammal satt jag och min kompis och sjöng nedvärderande ramsor om tjej i vår klass. Tjejen vi mobbade satt bredvid oss medan vi sjöng, och vi retade henne för hennes röda prickar i ansiktet. Misstolka inte min barndom genom att tro att jag var en ren mobbare, för det var jag verkligen inte. Dock hade jag ofta lätt för att vara taskig mot andra. Nu när jag blickar tillbaka till den här händelsen är det som om mitt tankesätt har gått från natt till dag. Det finns inte en chans att jag skulle bete mig så nu. Vad är det som har skapat den här förändringen tro? Jag tror det är för att jag lärde mig att bli sympatisk och även att få bättre medkänsla i folks lidande. Hur det gick till är än så länge en fråga jag inte kan besvara.

Jag hatar när folk snackar skit om andra. Dock hatar jag inte bara när andra snackar skit, utan även när jag själv gör det. Under det senaste halvåret har jag lagt ner mycket kraft på att inte prata illa om andra människor framför andra personer. Varför? Jo för att jag inte ser någon mening i det hela. Vad tjänar jag egentligen på dessa oschyssta ord? Ingenting. Jag skulle snarare säga att man förlorar på det eftersom ingen människa kan stråla när någon annan blir sänkt. Jag vill ju inte att andra ska se mig som en tjej med dålig självkänsla som använder skitsnack som en personlig feedbackmekanism. Frågan är då: Varför ska man inte prata illa om människor framför andra? Jo, för att det är en gärning som nedvärderar den du pratar om. Inte bara den du pratar om, utan i många fall den du pratar med. Kanske känner han/hon personen? Kanske är de kompisar? Kanske är de jävligt bra kompisar? Ni förstår. Även om personen du pratar om inte hör det du säger, så har du själv mer eller mindre ett samvete. Jag har själv genom egna erfarenheter lärt mig att man själv, som person, mår sämre i sig själv när man pratar illa om andra. Man ska inte gå ut till kompisarna och prata negativt om någon i tredje person. Gå istället själv fram till personen och säg det negativa, om det nu är värt det. Skitsnack läcker ofta ut och de som pratar mycket skit får ofta ett rykte efter sig. Du blir ”known” av ditt snack samtidigt som du nedvärderar någon annan. Two in one, ungefär.

Man blir som man umgås är ett citat som enligt mina åsikter stämmer. Umgås du med människor som pratar mycket skit, är sannolikheten stor att du själv också börjar med det. Det går till på ungefär samma sätt som när någon byter kompisgäng och börjar med kriminalitet. Där påverkas personen av kompisarnas handlingar, men det går också från person till person hur lätt man påverkas. Är du osäker på dig själv så påverkas du lättare av andra. Är du trygg i dig själv och samtidigt säker på ditt handlingssätt inser du snart att skitsnackande personer inte är så roliga att umgås med eftersom ni då ligger på två helt olika nivåer. Jag märker tydligt när jag träffar människor som inte ligger på min nivå. Eftersom jag är väldigt vidsynt i mina tankar har jag svårt att umgås med människor som beter sig som pessimister.

Något jag ofta hör är när folk säger såhär: ”Hon blir en helt annan person när hon umgås med den personen”. Jag tvekar ofta på om jag ska lita på dessa ord. Jag tror att det är såhär; man är alltid samma person oavsett vem man umgås med, däremot har man så många olika sidor av sig, att man visar olika av de här sidorna beroende på vem man umgås med. När jag umgås med en äldre vän kanske jag inte är lika flamsig, skämtsam och sarkastisk av mig som jag är när jag är med mina jämnåriga vänner. Det betyder inte att jag blir en annan person och ”tror att jag är vuxen” utan mer att jag visar min seriösa sida av mig. Däremot tror jag att många människor ofta försöker efterlikna andra genom deras sätt att bete sig. Jag har själv varit sådan, men märkte i efterhand att det var en onödig gärning eftersom det inte var jag, alltså mitt personliga sätt att bete mig på. I sådana situationer är det många som pratar illa om en. Skippa det snacket och försök istället inse att andras handlingar inte är dina problem så länge de inte påverkar dig.

Många har inget bra svar till varför de pratar illa om andra. De säger: Jag stör mig på honom/henne. Men om det nu är så, så sitter problemet i DIG och alltså inte i personen du pratar om. Se därför upp när du pratar om andra. Många har också lätt för att misstolka skitsnack. Ibland förvrängs en hel historia och bildar en helt ny berättelse och i andra fall kan folk tolka vanligt snack som skitsnack. Eftersom man inte riktigt kan sätta tydliga gränser på vad man ska och inte ska säga så säger jag såhär; håll masken och prata inte om andra människor så länge du vet att andra kan tolka det som nedvärderande. Tillsammans kan vi kanske skapa en majoritet av människor med starkt medlidande. Jag kan inte ändra på er andra, utan ni måste själva greppa taget om era handlingar. Alla kan, det är bara brist på vilja som är problemet.

Det lutar mot Bäckängsgymnasiet. Innan stod det mellan Samhäll - Demokrati och mänskliga rättigheter och Estet - Teater. Nu har jag börjat fundera på Natur - Problemlösning. Ni kanske tänker att det är lika bra att ta natur så att jag får en bred utbildning, men problemet är isåfall att jag stänger dörren för teatern och inriktar mig mindre på samhället. Jag är ju intresserad av naturämnena men vet samtidigt inte om jag är beredd att läsa matte 1,2,3 och 4? En annan sak, skulle inte IB på teknis verka jävligt intressant? Jag får panik av att inte veta om man får lägga till extra kurser utöver det individuella valet. Skulle uppskatta tips som lättar på problemet..

Nu är jag taggad till DM 2011! Idag fick vi höra musiken till programmet och den var riktigt grym måste jag säga. Den är inte helt klar eftersom alla ljudeffekter inte är satta ännu, men jag känner mig enormt lättat nu efter dagens träning. Det drygt 3 veckor kvar till deadline och nästan allt sitter. Super ♥

Jag måste berätta en sak, en sak som har lärt mig något nytt. Igår under förmiddagen på friskvårdslektionen hade vi genomgång om hur man ska göra när någon svimmar, får blödningar eller hjärtstillestånd. Vår lärare pratade också om att om man alltid ska lugna ner de skadade om man är först på en olycksplats eftersom de är i extrem chock. Jag hade aldrig riktigt fattat hur man kunde bli så chockad av en bilolycka. Jag hade tänkt att okej, nu har vi krockat, nu är jag chockad i 1,5 sekunder, okej nu har det hänt, nu är det konsekvenserna som kommer. Nu tänker ni säkert "fan vad dum du borde vara" och ja så skulle man kunna tolka det. Men jag tror mer om att det handlar om att jag aldrig riktigt brytt mig eller tänkt särskilt mycket på den här frågan. Jag sa det jag tänkte till läraren, och hon försökte övertyga mig om att jag hade fel. Några sekunder senare hörde jag att en stol snett bakom mig höll på att välta. Jag vände mig om och såg min klasskompis falla ner från stolen. Min första tanke var "DU SKA JU INTE GUNGA PÅ STOLEN" men vad som efteråt förvånade mig var att han inte tog tag i något och försökte hindra stolen från att falla, utan han bara föll med huvudet före. Han började krampa och fick kväljningar. Han förlorade medvetandet och min första tanke var: Nu är han död. Hela klassen blev fulla av skräck och vår lärare sprang fram och började göra allt som hon höll på att lära oss under lektionen. Jag var livrädd. Hela klassen var skräckslagna och min chock varade i flera timmar. Jag kanske överreagerade? Men som jag tidigare sa, jag har starkt medlidande. Nu kan jag konstatera att: Jo, man blir jävligt chockad.

Jag är 15 år och bor i en liten stad utanför Borås där jag har bott under hela mitt liv. För tillfället går jag i nian och ska till hösten börja på bäckängsgymnasiet i Borås. På min fritid tränar jag konståkning och cheerleading och spelar piano. Jag är väldigt sympatisk, utåtriktad och social. Jag fördriver alltid tid genom att prata, både med såna jag känner och såna jag inte känner. Jag väldigt nyfiken (vilket ofta är negativt) och har stor omtanke. Jag älskar att upptäcka nya saker. Allt ifrån att upptäcka nya människor och lära känna dem, till att upptäcka världen. Jag vill i framtiden jobba som skådespelare. Dock har jag under senare tid funderat över om det vore roligare att istället bli exempelvis teaterpedagog och samtidigt arbeta inom domstolen, men jag vet inte riktigt. Jag har brunnit för teater sedan jag var liten och började hålla på med film när jag var 11 år. Jag brinner fortfarande för både teater och film och det är något som jag kommer hålla på med livet ut, oavsett hur karriären går. Jag älskar psykologi, men har dock aldrig läst ämnet kursvis utan jag har burit med mig en massa kunskap och psykologiska tankar från min barndom. Jag har haft skilda föräldrar sedan jag var 1 år. Jag har starka åsikter och älskar att argumentera och diskutera. Det gör att man utvecklas som person. Jag skulle gärna vilja säga att jag inte är rädd för någonting, men det kan nog inte vara sant. Jag menar är att jag aldrig har svårt för att ta ett nya steg och ge mig in på svåra banor. Jag älskar ju utmaningar. Enligt mig är respekt nyckeln till framgång. Kan du inte respektera andra, kan du heller inte respektera dig själv.