Jag sitter just nu på bussen påväg hem från skolan. Idag fick jag en liten fundering som jag tänkte var värd att ta upp. 

Efter att jag börjat på Europaprogrammet har jag börjat jobba mer med samhällsfrågor i skolan. På EUP arbetade vi med väldigt många aktuella frågor inom Eu. Vi håller för tillfället på att arbeta med hur man bör hålla sig till slöjor och religion i det svenska samhället när religionsfriheten strider mot andra rätt- och skyldigheter. Jag älskar att prata, skriva och diskutera om frågor som dessa eftersom det blir som ett problem i mina händer. Problemet är att jag efter ett tag blir så jävla galen när jag ska prata och skriva om sådant. Det finns så mycket att säga vilket blir det stora problemet. Det är riktigt intressant att debattera om, men hur galen blir man inte när man debatterar om en fråga och aldrig kan komma fram till relevanta slutsatser på grund av att problemet är så omfattande? 

Vi har hållit på med massor av liknande frågor, och min tanke just nu är bara hur jävla galen man blir av det. Jag menar, det finns så himla mycket problem i världen; fattigdom, krig, icke jämställdhet, rasism, religion och några tusen saker till. Ibland känns det som dessa problem är för stora för att kunna lösas. Bekräftelse om detta gav dokumentären "fotbollsdoktorn" mig igår. Där en man från Borås åkte till Kenya för att förbättra sjukvården. Han kom hem och sa till sin fru att det var för stort problem för att han skulle kunna lösa det. Vad är anledningen till att saker blir så "svåra/omöjliga att lösa"? Det är det som är den stora frågan och det är just DET som gör mig så galen. Kanske är det så att man överdriver, att det inte alls är så jobbigt som man tror. Kanske är det så att det svåra bara ligger i teorin och att allt blir lättare i praktiken då det är dags att lösa problemet. Kanske är det till och med så att det är mänskliga psykets olika perioder (upp-och nedgångar beroende på humör) som avgör vad som gör en galen och inte. Förstår ni vad jag menar? Vad tror ni?