Jag sitter just nu på bussen påväg hem från skolan. Idag fick jag en liten fundering som jag tänkte var värd att ta upp. 

Efter att jag börjat på Europaprogrammet har jag börjat jobba mer med samhällsfrågor i skolan. På EUP arbetade vi med väldigt många aktuella frågor inom Eu. Vi håller för tillfället på att arbeta med hur man bör hålla sig till slöjor och religion i det svenska samhället när religionsfriheten strider mot andra rätt- och skyldigheter. Jag älskar att prata, skriva och diskutera om frågor som dessa eftersom det blir som ett problem i mina händer. Problemet är att jag efter ett tag blir så jävla galen när jag ska prata och skriva om sådant. Det finns så mycket att säga vilket blir det stora problemet. Det är riktigt intressant att debattera om, men hur galen blir man inte när man debatterar om en fråga och aldrig kan komma fram till relevanta slutsatser på grund av att problemet är så omfattande? 

Vi har hållit på med massor av liknande frågor, och min tanke just nu är bara hur jävla galen man blir av det. Jag menar, det finns så himla mycket problem i världen; fattigdom, krig, icke jämställdhet, rasism, religion och några tusen saker till. Ibland känns det som dessa problem är för stora för att kunna lösas. Bekräftelse om detta gav dokumentären "fotbollsdoktorn" mig igår. Där en man från Borås åkte till Kenya för att förbättra sjukvården. Han kom hem och sa till sin fru att det var för stort problem för att han skulle kunna lösa det. Vad är anledningen till att saker blir så "svåra/omöjliga att lösa"? Det är det som är den stora frågan och det är just DET som gör mig så galen. Kanske är det så att man överdriver, att det inte alls är så jobbigt som man tror. Kanske är det så att det svåra bara ligger i teorin och att allt blir lättare i praktiken då det är dags att lösa problemet. Kanske är det till och med så att det är mänskliga psykets olika perioder (upp-och nedgångar beroende på humör) som avgör vad som gör en galen och inte. Förstår ni vad jag menar? Vad tror ni?

Brukar ni se ner på människor genom att själv försöka framstå som en bättre individ? Har ni funderat på vad vitsen är med att gå bakom ryggen på sina vänner och spela äkta när man vet att det är utnyttjanden på hög nivå? Jag är trött på att se allt det här framför mig, varje dag. Jag är trött på människor som hela tiden exploaterar sina vänner genom att bara leva efter sina egna anpassningar. Falskheten är för stor i min omgivning och jag tror att många känner likadant. Det känns som att allt kretsar runt alla fördomar och all skitsnack som cirkulerar i folks tankar. Jag skulle vilja ha en förändring på människors sätt att tänka på om andra individer. En förändring som kanske resulterar i att alla människor blir accepterade för sin egen karaktär och identitet.

Vi kan börja såhär; Vad är det som leder till att många går bakom ryggen på folk och börjar prata skit om dem? Den här frågan kan ha många svar. Dock tror jag att varje svar skulle kunna få ett bra motargument om att skitsnack är en inkorrekt metod att använda sig av. När jag nämner det här tror ni kanske att jag är den som aldrig har snackat skit eller betett mig illa, men jo, det är klart jag har. När jag var mindre var jag den typen som sällan tänkte mig för när jag sa något. Det kunde ofta resultera i en del kränkningar. När jag var ungefär 8 år gammal satt jag och min kompis och sjöng nedvärderande ramsor om tjej i vår klass. Tjejen vi mobbade satt bredvid oss medan vi sjöng, och vi retade henne för hennes röda prickar i ansiktet. Misstolka inte min barndom genom att tro att jag var en ren mobbare, för det var jag verkligen inte. Dock hade jag ofta lätt för att vara taskig mot andra. Nu när jag blickar tillbaka till den här händelsen är det som om mitt tankesätt har gått från natt till dag. Det finns inte en chans att jag skulle bete mig så nu. Vad är det som har skapat den här förändringen tro? Jag tror det är för att jag lärde mig att bli sympatisk och även att få bättre medkänsla i folks lidande. Hur det gick till är än så länge en fråga jag inte kan besvara.

Jag hatar när folk snackar skit om andra. Dock hatar jag inte bara när andra snackar skit, utan även när jag själv gör det. Under det senaste halvåret har jag lagt ner mycket kraft på att inte prata illa om andra människor framför andra personer. Varför? Jo för att jag inte ser någon mening i det hela. Vad tjänar jag egentligen på dessa oschyssta ord? Ingenting. Jag skulle snarare säga att man förlorar på det eftersom ingen människa kan stråla när någon annan blir sänkt. Jag vill ju inte att andra ska se mig som en tjej med dålig självkänsla som använder skitsnack som en personlig feedbackmekanism. Frågan är då: Varför ska man inte prata illa om människor framför andra? Jo, för att det är en gärning som nedvärderar den du pratar om. Inte bara den du pratar om, utan i många fall den du pratar med. Kanske känner han/hon personen? Kanske är de kompisar? Kanske är de jävligt bra kompisar? Ni förstår. Även om personen du pratar om inte hör det du säger, så har du själv mer eller mindre ett samvete. Jag har själv genom egna erfarenheter lärt mig att man själv, som person, mår sämre i sig själv när man pratar illa om andra. Man ska inte gå ut till kompisarna och prata negativt om någon i tredje person. Gå istället själv fram till personen och säg det negativa, om det nu är värt det. Skitsnack läcker ofta ut och de som pratar mycket skit får ofta ett rykte efter sig. Du blir ”known” av ditt snack samtidigt som du nedvärderar någon annan. Two in one, ungefär.

Man blir som man umgås är ett citat som enligt mina åsikter stämmer. Umgås du med människor som pratar mycket skit, är sannolikheten stor att du själv också börjar med det. Det går till på ungefär samma sätt som när någon byter kompisgäng och börjar med kriminalitet. Där påverkas personen av kompisarnas handlingar, men det går också från person till person hur lätt man påverkas. Är du osäker på dig själv så påverkas du lättare av andra. Är du trygg i dig själv och samtidigt säker på ditt handlingssätt inser du snart att skitsnackande personer inte är så roliga att umgås med eftersom ni då ligger på två helt olika nivåer. Jag märker tydligt när jag träffar människor som inte ligger på min nivå. Eftersom jag är väldigt vidsynt i mina tankar har jag svårt att umgås med människor som beter sig som pessimister.

Något jag ofta hör är när folk säger såhär: ”Hon blir en helt annan person när hon umgås med den personen”. Jag tvekar ofta på om jag ska lita på dessa ord. Jag tror att det är såhär; man är alltid samma person oavsett vem man umgås med, däremot har man så många olika sidor av sig, att man visar olika av de här sidorna beroende på vem man umgås med. När jag umgås med en äldre vän kanske jag inte är lika flamsig, skämtsam och sarkastisk av mig som jag är när jag är med mina jämnåriga vänner. Det betyder inte att jag blir en annan person och ”tror att jag är vuxen” utan mer att jag visar min seriösa sida av mig. Däremot tror jag att många människor ofta försöker efterlikna andra genom deras sätt att bete sig. Jag har själv varit sådan, men märkte i efterhand att det var en onödig gärning eftersom det inte var jag, alltså mitt personliga sätt att bete mig på. I sådana situationer är det många som pratar illa om en. Skippa det snacket och försök istället inse att andras handlingar inte är dina problem så länge de inte påverkar dig.

Många har inget bra svar till varför de pratar illa om andra. De säger: Jag stör mig på honom/henne. Men om det nu är så, så sitter problemet i DIG och alltså inte i personen du pratar om. Se därför upp när du pratar om andra. Många har också lätt för att misstolka skitsnack. Ibland förvrängs en hel historia och bildar en helt ny berättelse och i andra fall kan folk tolka vanligt snack som skitsnack. Eftersom man inte riktigt kan sätta tydliga gränser på vad man ska och inte ska säga så säger jag såhär; håll masken och prata inte om andra människor så länge du vet att andra kan tolka det som nedvärderande. Tillsammans kan vi kanske skapa en majoritet av människor med starkt medlidande. Jag kan inte ändra på er andra, utan ni måste själva greppa taget om era handlingar. Alla kan, det är bara brist på vilja som är problemet.

För mer än två timmar sedan satt jag och zappade mellan en massa kanaler och hamnade då på kunskapskanalen. Där sändes ett program som handlade om forskningar om generna mellan enäggstvillingar. Det var det mest intressanta programmet jag sett på länge. Man hade gjort forskningar och undersökningar som visade att enäggstvillingar är mer lika varann i sitt beteende än tvåäggstvillingar. När det gäller att ta beslut, ens åsikter, ens fysikska styrkor osv. En av sakerna man studerade var två enäggstvillingar som bodde på två helt olika ställen. Den ena bodde på Nya Zeeland och hade som vardag att vara ute på kajaken och göra spontana, lugna färder ute på sjön. Han var ute i naturen väldigt mycket, åt väldigt hälsosamt och undvek bl.a. salt, koffein och socker. Han levde på ett område där avgaserna var betydligt mindre. Han såg till att träna kroppen regelbundet för att hålla formen och hälsan i bästa skick. Han levde ett väldigt sunt liv och tänkte väldigt mycket på sin hälsa. Hans tvillingbror bodde i London och hade en helt annan livsstil. Han rökte, åt bara skräpmat, bodde där mängden avgaser från bilar var betydligt mer (ni vet hur det är i storstäder som London). Han tränade aldrig och hade en väldigt dålig hälsa. Den ohälsosamma mannen drabbades av en hjärtinfarkt. Eftersom den mannen hade en enäggstvilling var hans tvilling tvungen att göra en undersökning för att se om han också hade risken att drabbas. Det visade sig då att hans enäggstvilling, som levde ett gott och sunt liv till 100%, skulle få en hjärtinfarkt på exakt samma plats, utav exakt samma anledning, av exakt samma små "partiklar" i kroppen. Man kunde garantera detta, och vad resulterade det i? Jo, att den andre mannen, två månader senare drabbades av en hjärtinfarkt. Vad man menar är att livsmiljön inte spelar så stor roll i det här sammanhanget. Biologin har större påverkan på vad som kommer ske i ditt liv. Det mesta sitter i generna, till och med ens sätt att vara (konstaterade man). Man föds till det man blir, utav de generna man föds med. Man blir inte på ett visst sätt utav en viss miljö. Omständigheter i miljön ger ju självklart en påverkan och skapar risker om saker uting. Miljön runtomkring oss har alltid en påverkan på vårt tankesätt osv, men biologin tar över. Detta är vad de tror.

De visade även två föräldrarpar från två helt olika ställen i världen. Det ena kom från Kalifornien och det andra från en liten by i Norge. Båda paren hade åkt till Kina för att adoptera varsin dotter. Det visade sig att de båda döttrarna var enäggstvillingar och när föräldrarna fick syn på det bestämde de sig för att de skulle låta barnen träffas någon gång i framtiden. De levde två helt olika liv och i två helt olika miljöer. När de var 6 år träffades de och de klickade direkt! De umgicks dygnet runt och kunde inte släppa varann. De kunde inte kommunicera med varandra, men trots det gjorde de allt ihop. De skrattade åt samma saker och de var hur lika som helst. Här är ju ett annat exempel på att deras uppfostran och livsmiljö inte påverkat deras personligheter. Eftersom man har sett att enäggstvillingar är lika inom det mesta förstår man att det beror på generna. Jag menar inte att alla enäggstvillingar är den andre lik helt och hållet. Nej, sådana exempel togs också upp i programmet, dock hade skillnaderna fortfarande ett visst samband. Jag hade inte tänkt gå in på det utan ville bara dela med mig lite. Jag har under den senaste tiden varit väldigt intresserad av hur genbildning går till och hur generna påverkar människan osv.

En sak som har intresserat mig är hur folk blir homosexuella. Många homosexuella säger att de är födda sånna. Andra tror att det är omständigheterna i livet som har påverkat homosexualiteten. För någon dag sedan trodde jag att det var så. Jag tänkte "Hur kan man födas homosexuell? Man vet ju ingenting om det när man är ett spädbarn, det kommer senare". Numera tror jag att det sitter i generna. Det är svårt att förklara varför. För att förstå hela min princip krävs det att ni också följer programmet. Under nästa program kommer de visa forskningar som gjorts om just homosexuella och transsexuella tvillingar (hur intressant som helst). Programmet heter enäggstvillingar och sänds på kunskapskanalen. Tid vet jag ej. Observera att det kan vara så att ni missförstår mycket i texten. Det beror på att jag inte kan berätta ALLT som sändes i programmet. Därför får ni inte hela bilden av uppfattningen som jag har fått vilket gör att ni kanske tolkar min mening på ett annorlunda sätt.

Häromdagen greps jag av en tanke. En tanke som gav mig oroväckande känslor och gjorde mig obekväm in i minsta detalj. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vågade jag titta upp och fejka ännu ett leende, eller skulle jag helt enkelt behålla blicken mot marken med håret hängandes över ansiktet? Skulle jag förbli accepterad även om jag inte vågade se alla i ögonen och berätta sanningen? När sanningen till och med hade börjat skrämma mig själv, vågade jag inte släppa ut den mer. Jag ville inte bli påmind, jag ville inte att min gråtande röst skulle få någon annan att känna som jag. Även fast jag visste att den behövde komma ut, så var det en inre röst som sa emot. Rösen tillät inte att någon skulle få veta, att någon skulle få veta hur allting egentligen låg till. Jag ville inte vara kvar längre, jag ville bort. Jag ville inte stå där, mitt i allt, med allas blickar som tryckte in sig i huden på mig. Om det bara var en sekunds tanke eller om det var en tanke som stannade kvar under en längre tid, visste jag inte. Så långt hann jag inte tänka förrän en röst grep taget om mina öron och drog mina mungipor uppåt. Skulle jag våga?

Jag tittade uppåt. Alla stod uppradade, som om det vore planerat. Jag vågade inte möta någons blick. Jag bara stod där och inväntade allas kommentarer. Men dom kom inte. Och jag stod kvar. Med känslan av styrka och en liten gnista glädje, kunde jag bege mig hemåt med en förminskad klump i magen. Det kändes bra nu.

Det är något jag har lärt mig, något enormt. Jag vet inte om det är en bra sak eller en dålig sak. Det kan likaväl vara både och, från dag till dag. Jag har lärt mig detta från mina egna misstag, mina egna erfarenheter. Jag trodde aldrig att det skulle bli så svårt att säga det. Det jag vill säga är bara en mening. Den har gjort att jag tagit ett steg tillbaka. Vägen är längre att gå, vägen är även svårare att nå. För att komma in i rätt spår igen, så är detta vad som krävs. Lita aldrig på folk. Lita på dig själv istället.

Har ni funderat på vilken trygghet vi egentligen lever i här i sverige? Vi får alla gå i skolan, får äta oss mätta varje dag, har tak att sova under och har föräldrar som bryr sig om oss. Det finns ju givetvis barn som inte har föräldrar som bryr sig om dem, men då resulterar det oftast i att man får hjälp och stöd från socialen. Det här är bara några få saker som vi borde vara tacksamma över. Jag hade ju inte tänkt räkna upp alla tusen lyxigheter vi har här i landet. Egentligen är det här är självklara saker för oss, våga inte säga något annat om det. Jag har tidigare nämnt att vi egentligen inte borde klaga över småsaker som uppstår i vår vardag. Det tycker jag heller inte att vi borde göra. Detta kallar vi inledningen till kvällens text.

Vi alla vet och har säkert också märkt att livet har sina olika perioder. Sina bra perioder och sina dåliga. Sedan finns det sådana som är mitt emellan. När man är inne i en riktigt bra period, då allt känns perfekt och man inte har något att oroa sig för, känns livet ganska underbart. De dåliga perioderna är inga vidare. Anledningen till att man ofta kommer in i en dålig period börjar med att en dålig sak sker. Därefter när man hänger upp sig på den saken, börjar man att sluta uppskatta de resterande positiva sakerna man har och börjar då hitta fel i dessa saker också. Då är man inne i den dåliga perioden helt. På ett komplicerat sätt är det faktiskt vi själva som tar oss dit vi är idag. Det är våra tankar och gärningar som har orsakat allt som hänt. Det är din inställning till saker uting som ger konsekvenser till ditt humör och i slutändan vart i samhället du hamnar. Jag hade inte tänkt gå in på ämnet "tankens kraft" idag men jag kan nämna det lite snabbt. Din inställning påverkar allt. Har du en negativ inställning attraherar du negativa händelser och negativa människor. Har du en positiv inställning så attraherar du positiva människor och positiva händelser. Varför det är såhär, kan du ta och fundera på.

Många har säkert hört att man inte ser vad man har förrän man har förlorat det. Det är något som verkligen stämmer. Jag skulle säga såhär också: man har svårt att uppskatta det man har när man inte upplevt motsatsen. Okej, det var lite komplicerat. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Man kan inte alltid må bra, eller hur? Man har alltid perioder då man mår dåligt och ser ner på saker. Det är acceptablet. Det många tror är att dåliga perioder bara är dåliga, att de inte har någon positiv effekt på ditt liv. Då säger jag, wrong wrong wrong. Hur tror du att du skulle kunna veta vad en bra period är om du inte upplevt en dålig? Då har du ju ingenting att jämföra med! Det är samma sak som om jag skulle säga att äpple är den godaste frukten som finns, när jag inte smakat på någon annan frukt. Ungefär så.

Svåra perioder i ditt liv gör dig till en starkare människa. Kompisar jag har, som har gått igenom svåra saker i livet, har fått de här orden av mig. När du går igenom en svår händelse i livet, så blir du som person så mycket starkare när det är över. Under den svåra perioden kanske du sjunker till botten och tror att detta är slutet. Men nej, så enkelt är det inte. Jag brukar jämföra detta med kroppens immunförsvar. När du får ett virus, exempelvis ett förkylningsvirus, så blir du givetvis sjuk om kroppens blodkroppar inte känner igen viruset. Du kanske blir jättesjuk och ligger hemma i flera dagar. Du kanske mår jättedåligt och inte klarar av att göra någonting. Men, ljuset öppnar sig alltid och det slutar med att du blir frisk. Någon vecka senare kanske du träffas utav samma virus igen. Då blir du inte sjuk eftersom kroppen känner igen viruset och försvarar sig mot det. Ser ni likheten mellan detta och hur vårt psyke fungerar? Har du varit med om en riktigt svår händelse i livet, till exempel att någon anhörig till dig har dött, så är det samma sak här. Påträffas du av ännu en svår sak i livet, så lär det inte ta på dig lika hårt eftersom du nu blivit mycket starkare efter första gången. Man kan också jämföra detta med frakturer i vårt skelett. När vi bryter ett ben i kroppen och det läker ihop, så läks det ihop och blir mycket starkare. 

Dåliga och svåra perioder gör att du uppskattar när du mår bra, de gör att du uppskattar och kan skilja på vad som är bra och dåligt. Därför måste man uppleva båda sakerna för att kunna ha en åsikt om det. Dåliga händelser, dåliga dagar och helt enkelt dåliga perioder är också något som gör dig själv till en klokare människa. Utav egen erfarenhet har jag insett att vänner till mig som har gått igenom svåra saker i livet, har mycket, mycket större förstålese för mig, än de som har ett väldigt bra, enkelt och oftast problemfritt liv. Känner ni igen er? Det är faktiskt såhär för alla, inte bara för mig. Anledningen till att sådana som har gått igenom svåra saker i livet har en bättre förståelse är självklart för att de själva också upplevt något liknande. Vi kallar nu den förstående vännen för vän1 och den oförstående vännen för vän2. Om jag exempelvis berättar för vän2 att en anhörig till mig har dött och mår hemskt utav det, gråter hela tiden osv. Så skulle han/hon givetvis trösta mig och säga, jag förstår hur det känns. Skillnaden är att när jag berättar samma sak för vän1 som i detta fallet upplevt precis samma sak (att en anhörig har dött osv) är att han/hon kommer reagera på ett annat sätt. Vän1 kommer känna hur det känns för mig, veta hur det känns för mig. Ser ni skillnaden? Vän1 kommer självklart att trösta mig också, men det som vän1 kommer göra, som inte vän2 kommer, är att verkligen känna den s.k. smärtan som jag känner. Det är DET jag söker när jag vill ha ett stöd. Vill inte ni också det? Ha en vän som verkligen känner era problem och inte bara förstår dem. Jag menar inte att era vänner ska känna problemen så mycket att de själva börjar må jättedåligt över det. Jag vill inte att ni ska misstolka mig med allt det här och säga upp kontakten med era vänner som ni inte kan prata med allt om och som inte kommer kunna förstå er i alla situationer. Lyssna bara här. Jag har många vänner. Vissa vänner har jag bara roligt med och umgås med på ett enkelt sätt. Andra vänner pratar jag med det mesta om. En del av de pratar jag med killproblem om, någon annan kanske jag pratar med om mina problem hemma. Förstår ni vad jag menar? Det är verkligen svårt att hitta en vän som du kan göra ALLT med och som verkligen kommer förstå dig i alla situationer. Behåll alla dina vänner och var rädd om dem, du lär behöva alla någon dag. Liksom de lär behöva dig, glöm aldrig att ge och ta.

Jag inledde texten med uppskattning. Det är något vi är dåliga på. Vi är helt usla på att uppskatta det vi har. Vi tar för givet att vi alltid kommer vakna upp på morgonen och ha våra vänner vid sidan om oss. Men tror ni verkligen att det alltid kommer att vara så? Ta chansen att umgås så mycket som möjligt med dina vänner och anhöriga. När du en morgon vaknar upp och ser att du inte har henne/honom vid din sida, kommer du iallafall kunna le åt den händelserika tiden ni hade tillsammans. Uppskattar du det du har, så förändrar du din energi till en mer positiv energi. Se dig omkring och le, se dig omkring och var glad över det du redan har. Resten löser sig. För att få säkert för sig att alla problem löser sig med tiden kan vi blicka tillbaka till de förflutna problemen. Minns du alla problem du upplevt i ditt liv? I princip alla borde redan vara lösta vid det här laget. Där ser du. Livet är faktiskt kort, det är för kort för att slösas bort på negativ energi.